Där stod hon, under bar himmel – gravid, och på en yta som tidigare kunde kallats hem.
Vår vän, som kan beskrivas som en blandning av socialarbetare, koordinator av internationella samarbeten och medmänniska i dess djupaste bemärkelse, förde oss – mig och min familj – till en kontakt med denna kvinna som vi skulle lära känna som madam M.
Vid tillfället stod hon vid en hink för att tvätta sina barns kläder. När vår vän presenterade oss för varandra blev det uppenbart för oss att madam M inte var frisk. Hennes ögon var gula och vi kunde alla se att det var en kvinna i kamp mot sin kropp och den situation hon befann sig i.
Min fru, social och empatisk som hon är, fick en omedelbar kontakt med hjälp av vår vän. De kommunicerade som om de kände varandra. Madam M drog upp sin klänning så att min fru på nära håll kunde se hennes såriga ben. Jag såg min kära ta sig för munnen och tårarna tränga fram samtidigt som hon höll i Madam M:s klänning för att kunna se hennes sår. Madam M berättade, medan vår vän tolkade från det lokala språket till engelska, att hon hade epilepsi och att hon ramlat ner i den eld som hon använde vid matlagning. De såriga benen handlade med andra ord om svåra brännskador.
Jag, och våra döttrar – som då för första gången besökte ett av de många snabbt växande slumområden i denna stad – bevittnade dialogen mellan min fru och kvinnorna på lite distans. Mina ögon vandrade över ytan där vi stod. Det hade varit ett plåtskjul likt andra i det stora slumområdet, men på grund av branden upphört att kunna skydda familjen. Kvar var en skärva av ett tak där madam M hade försökt skapa ett utrymme för sömn och där familjens kläder och andra begränsade tillhörigheter hade paketerats. Där fanns också de små barnen, två till antalet som säkert undrade vad det var för människor som besökte deras hem. De tittade storögt på oss.
Vi stannade en stund för att lyssna in del av situationen för madam M och hennes familj. Fattigdomens förödande konsekvenser hade visat sig för oss. Madam M och hennes familj skulle visa sig följa oss år framåt.
Bit för bit under vår vistelse i staden med många besök och samtal med människor kunde vår vän ge oss en fördjupad bild av situationen för madam M och hennes familj. Hon levde med en man, betydligt äldre än henne själv, djupt präglad av ett liv i kamp och bland annat med krigserfarenheter i gränsområdet mellan Kenya och Uganda, som fungerade som familjeförsörjare genom att samla och reparera saker från framför allt stadens soptipp som han senare kunde sälja. Någon ekonomi för att ge barnen en framtid fanns inte. Madam M och hennes man hade, förutom de två små barnen vi träffat och hälsat på, också en son som hade några år kvar till tonåren. Någon skolgång hade han inte haft möjlighet att få. Det skulle också senare visa sig att madam M hade ytterligare ett barn, men som hade avlägsnats från hennes liv på ett brutalt sätt av hennes man då hon inte var hans. Madam M visste inte var dottern befann sig.
Vi förstod redan när vi träffade madam M att hon inte skulle klara en förlossning med tanke på hennes hälsa. Det var också uppenbart att familjen som helhet stod inför en kris som de inte kunde klara själva utan stöd. Madam M behövde omedelbar läkarvård. Familjen behövde ett hus. Deras äldste son behövde kunna börja i skolan och deras övriga barn behövde livets allra mest grundläggande förnödenheter såsom fullvärdig kost. Familjen, och inte minst madam M, behövde också en resurs som kunde följa upp deras situation och ge stöd när det fanns akuta och andra behov. Vår vän som var socialarbetare hade sådana kontakter.
Genom olika insatser försökte vi avhjälpa det akuta, och när vi kom hem gav vår vän oss ett fördjupat och skriftligt underlag för vilka behov som förelåg och med en prislapp på alla delar. Så fick det bli.
Genom rapporter med bilder fick vi till vår glädje höra att familjens situation rätade på sig. Madam M och hennes man fick ett till barn efter behandling av hennes brännskador och med en medicinering som höll hennes sjukdom i schack. Familjen fick också hjälp av en ung kvinna som var socialarbetare och som valt att arbeta för att stödja framför allt kvinnor och flickor som ofta levde i en särskild utsatthet i dessa slumområden. Genom vår vän hade denna relation upprättats.
Vi kunde också se denna förbättring hos familjen genom en ny resa. Vår vän berättade om förbättringarna direkt vi anlände till flygplatsen, och vi var angelägna om att få träffa familjen för att prata med dem och se hur deras liv såg ut. Vår vän ville dock att jag som man skulle prata med madam M:s man då han drog in så mycket saker i deras nya hem som kunde vålla ohälsa. Hon berättade att det var fullt med saker både i och utanför hemmet och att råttorna samlade sig bland dessa. Samtidigt var dessa saker grunden för familjens ekonomi vilket gjorde det hela förståeligt och svårt att kommunicera.
När vi träffade familjen var det en helt annan madam M vi träffade. Hon var pigg i blicken, och lycklig över att träffa oss. Hon var smalare i sin kropp, såg stark ut och med den nyfödde som hängde på hennes armar. Vilken förändring! Barnen fanns hela tiden nära oss när vi satt i deras hem och pratade om hur deras liv hade förändrats till det bättre. Denna gång fick vi också träffa sonen och madam M:s man. Sonen visade hur mycket syskonen betydde för honom genom nära kontakt och mannen betygade sin tacksamhet mot det stöd som familjen fått. I det sammanhanget försökte jag ta upp frågan kring alla saker som fanns i deras hem och att detta måste organiseras på ett annat sätt för att inte utsätta familjen för hälsorisker. När detta var sagt bytte vår vän språk för att med allvar i rösten tala om för mannen att detta måste göras. Vi stannade ett tag till i deras hem för att visa vårt stöd och för att samla ihop familjen till ett familjefoto. Kanske kunde madam M se en framtid för sina barn om de kunde få tillgång till skola och med en plan för försörjning? Var den akuta krisen undanröjd, eller skulle nya problem dyka upp?
Det hade nu gått nästan 1 år då vår vän via ett meddelande informerar oss om att madam M var försvunnen. Vad hade hänt? Ingen visste. Vår vän inleder ett sökarbete men utan resultat. En vecka gick. Två veckor gick. Familjen började nu få stora problem. Mannen kunde inte spela den roll som madam M hade spelat. Barnen fick inte den mat de behövde, och med all säkerhet bar de en stor oro för sin mor. Vart var deras mamma?
Ansträngningarna fortsätter för att hitta madam M, även om vi befarar att hon ska hittas död.
Någon dag senare meddelar vår vän att madam M är hittad. Hon hade med sina sista krafter, efter nytt epilepsianfall och med nya och än värre brännskador, tagit sig till en lokal hälsoklinik som hade tagit hand om den akuta situationen. Hon hade minnesförlust om hur hon hade tagit sig dit, och under vistelsen vid kliniken inte kunnat förmedla frågor kring hennes namn och familj. Det handlade om överlevnad.
Meddelandet hade också snabbt kommit fram till familjen och nu fanns ett akut behov av att förklara för hennes man att barnen måste få komma till ett hem för få näring och stöd. Mannen motsatte sig detta, och säkert av rädsla för att förlora sina barn. Efter hårda ansträngningar lyckades vår vän ändå övertala mannen. Barnen förflyttades till ett katolskt vård- och stödcentrum i ett näraliggande slumområde, och med finansiellt stöd från vår familj för att täcka kostnader för dem, liksom för sjukvård till madam M.
Rapporterna som gavs till oss med regelbundenhet visade att hälsotillståndet för madam M och hennes barn förbättrades, men det var också uppenbart att madam M inte skulle klara sig utan stöd. Hennes brännskador var mycket allvarliga med ansikte och hals hopväxta. Hon skulle bli vanställd för livet om inte avancerad kirurgi kunde sättas in, något som hon inte skulle klara då hennes styrka inte hade återkommit.
Genom regelbunden kommunikation fick vi också ny information om situationen. En syster till madam M visade sig ur skuggorna och ville hjälpa sin syster trots att hon själv var fyrabarnsmamma till pojkar som var utan utbildning och arbete. Systern kämpade som så många andra med att sälja varor i den informella ekonomin som är så vanlig i världens slumområden, och ville använda en del av sina små inkomster för att stötta sin syster. Genom ytterligare resor till landet kunde jag och min familj lära känna systern som var lång, smal och liksom madam M märkt av ett hårt liv. Sorgen i hennes ögon var påtaglig. Kontakten mellan madam M och henne hade varit avbruten under många år på grund av att madam M:s man inte ville ha någon insyn i hur det var i hans familj, men hade nu återupprättats genom den kris som madam M och hennes familj gick igenom. Vi stannade så länge vi fick, och så länge madam M orkade, vid det vård- och stödcentrum där hon och hennes barn befann sig.
I den nya informationen framkom också att mannen hade en fru sedan tidigare, och som nu levde på landsbygden med en ny man och familj. De hade en liten landyta för odling och klarade sig relativt väl. Vår vän hade också varit i kontakt med mannens tidigare fru och berättat om vad som hade hänt. Tydligen hade kommunikationen varit så bra att mannens tidigare fru öppnade upp för möjligheten att låta madam M och hennes barn flytta till dem så att de kunde fungera som ett stöd för madam M och för att också barnen skulle kunna göra det som barn ska göra; gå i skola. Kanske handlade det om att denna fru förstod hur svår relationen till hennes förra man kunde vara, och att den kontrollen som han utövade var destruktiv. I samtalen mellan vår vän lyftes nu också möjligheter för den äldre sonen att börja skola så att också han kunde finna en ljusning för sitt framtida liv. Vår vän berättade också om hur hårt sonen hade fått kämpa för att ge det stöd han kunde till sina syskon. Han såg sina syskon lida och kämpade för att sälja saker på den lokala marknaden. Han var ett barn med ohyggliga bördor på sina smala axlar och med ett liv utan framtidsutsikter.
Madam M visade nu också att hon inte ville flytta tillbaka till sitt gamla hem under samma tak som sin man. Hon hade vågat börjat prata om hur hennes situation var och hade också sett konsekvenserna för sig själv och sina barn. Många försök gjordes för att tala med mannen men utan framgång. Madam M hade rätten och viljan att bestämma över sitt liv och började också skicka signaler om hur hon ville leva. Madam M kämpade.
Vi hade med andra ord hamnat i en svår social situation med många bakgrunder. Vad var rätt och riktigt att göra i detta läge? Med utgångspunkt från våra kontakter i landet tog vi beslutet att fortsätta stödja madam M och hennes barn. Vi kunde inte vara medlare mellan henne och hennes man, och våra vänner i slumområdet hade också gjort många försök att nå en förståelse hos mannen. Kunde och ville han släppa taget om sin familj för att de skulle få det bättre, och mot bakgrund av att han sannolikt inte hade så många år kvar på grund av ålder och sin egen situation? Inget tycktes få mannen att ändra sig i sin hållning och han visade också stor aggressivitet vid försök till samtal. Om barnen skulle leva kvar hos sin pappa medan madam M rehabiliterades hade de sannolikt varit döda eller gravt undernärda på kort tid. Om han ändå skulle lyckas upprätthålla sina barns näringsbehov så fanns så många andra risker. Det var heller inte rimligt att avkräva den äldste sonen att bära sin pappas och sina syskons liv. Madam M ville heller inte hamna under mannens kontroll igen. Hon ville något annat.
Vårt finansiella stöd handlade nu om att madam M skulle rehabiliteras och få hjälp med medicinering, att barnen skulle få stöd för mat och omsorg, och att ett nytt hem skulle sökas för madam M och hennes barn i närheten av det hem där hon nu befann sig. Under denna process fanns hennes syster vid hennes sida, de som verkade vid det katolska vård- och stödcentret samt vår vän och fröken R som också gav av sin tid till madam M och hennes barn. Vi fick regelbundna rapporter om hur situationen förändrades, till exempel att ett nytt hem nu var hittat.
Vid nästa resa till landet, inom ramen för uppdrag, tog jag mig själv till vård- och stödcentret för att följa upp situationen tillsammans med vår vän. Jag visste nu att jag också skulle få träffa sonen och att vi skulle besöka madam M och hennes familj i deras nya hem. Vi körde in på gården efter att säkerhetsvakter öppnat den stora och starka plåtdörren som skyddade vård- och stödcentret för kriminella som inte skulle tveka att stjäla egendomar och vålla skada om de kunde. I fattigdomens och ojämlikhetens värld syns både de finaste och sämsta egenskaperna hos människan.
Vid ankomsten och efter att jag klivit ur bilen möttes jag av en imponerande person; madam M:s son. Hans ansikte strålade av glädje att se mig och han utstrålade en tålighet och styrka som är svår att beskriva. Han var ett barn, men ändå inte. Vi kramade om varandra och jag försökte ge honom allt stöd jag kunde genom mina ord och mitt kroppsspråk. Han förstod och lyssnade, och vi gick hand i hand till det nya hemmet där hans mamma och syskon fanns, liksom hans moster som stannat vid sin systers sida.
Genom gränderna och mellan tegelhusen hittade vi en trappuppgång och gick upp ett antal våningar för att knacka på dörren till lägenheten. Dörren hade ett starkt lås då detta krävdes för säkerheten. Sonen hoppade snabbt upp i en av sängarna för att liksom visa att detta var deras nya hem. Ur hans perspektiv handlade det om ett lyft i standard. Ur ett svenskt perspektiv handlar det om en fattigdom och bostadsstandard som inte skulle accepteras av någon.
Jag hälsade på madam M, kramade om barnen och hennes syster. Madam M var trött och med gula ögon. Det hon hade varit med om hade satt djupa spår. Det var svårt att se något annat än en tragisk utgång av denna situation, men planen var ändå att fortsätta med rehabilitering, stöd och en framtida flytt av familjen till mannens förra fru och hennes nya man då detta föreföll vara den enda chansen till ett bättre liv. Sonen behövde också börja skola för att i framtiden kunna göra något mer än att leva som hans far. Vi skiljdes åt efter att jag förmedlat vilja att fortsätta stödja madam M och hennes barn. Denna försäkring kunde kanske ge madam M ett hopp och styrka att fortsätta kämpa.
Hemma i Sverige igen. Hårt arbete och många projekt. Ny rapport från vår vän. Mannen vill att madam M ska flytta hem. De hade träffats och han vill göra henne med barn igen. Hon värjer sig och lyckas komma undan. Bortsett från alla andra skäl att inte bli gravid skulle hennes hälsa inte klara en sådan belastning. Hon hade fått sitt sista barn. Sonen ville heller inte gå i skola. Det var frustrerande och förnedrande för honom att inte kunna läsa och skriva fastän han nu var 13 år. Han hade också börjat uppvisa en aggressivitet som tidigare inte funnits och börjat umgås med andra ungdomar som skapade risker för kriminalitet, våld och till och med sonens död. Vår vän gjorde flera försök för att få honom att förstå att skolan var hans väg ur sin situation, och att hans liv var i fara om han valde att inte ta denna chans. Jag skrev också ett brev till honom för att ge stöd till vår vän i hennes försök, och som hon kunde och ville läsa upp för han skulle se att det fanns människor som kände för honom och kunde förmedla vuxen tydlighet. Hur många vuxna och föräldrar har inte varit med om detta? De kämpar och sliter mot svåra sociala förhållande, som är bottnade i gigantiska ojämlikheter och orättvisor, och blir till slut tvungen att se sina och andras barn gå mot en framtid i våld som skadar både dem själv och andra. Känslor av frustration, ilska, vanmakt och orättvisa gör till slut att unga män lierar sig med våldet för att etablera en position. Skulle madam M:s son också gå denna väg?
Tiden går. Stor ovisshet kring madam M och hennes familj. Vår vän ser inga möjligheter att påverka mannen och ovissheten kring sonens framtid kvarstår.
Återigen åker jag, och denna gång med min fru, till landet. Nya uppdrag och min fru ansluter till mig efter några dagars arbete. Under tiden har jag också fått reda på av vår vän att hon har hittat madam M:s äldsta dotter efter mycket efterforskning. Hon är 15 år och går på en skola i ett av landets län. Hon mår bra men har förvägrats att träffa sin mamma och hennes syskon genom mannen som kontrollerat kommunikationen och på något sätt skapat detta särskiljande. Vår vän kommer berätta denna nyhet för madam M imorgon då vi gemensamt åker till vård- och stödcentret. Detta måste berättas ansikte till ansikte då det med säkerhet kommer åstadkomma starka känslor hos madam M.
När vi träffar madam M så inleds mötet med ett närmande och en avstämning hur hon mår. Madam M har rörelser och vissa skakningar i händerna, och kanske genom en kombination av medicinering och att hennes kropp har fått kämpa för att hantera de chocker hon utsatts för. Men som vanligt finns också den där blandningen av mild vänlighet och en klarhet i ögonen då hon blir ivrig och angelägen. Relationen mellan vår vän och madam M har stärkts genom åren, och vår vän beskriver henne som en syster. Även denna gång får min fru en särskild kontakt och en närhet till madam M.
Vår vän säger nu att hon har något att berätta och stillar samtalet i ett något lugnare tempo för att få uppmärksamhet. Madam M stannar upp och lyssnar. – Jag har hittat din dotter, och hon mår bra. Madam M visar med sin kropp att meddelandet gått fram. Vi ser hur hon liksom kryper ihop i en tacksamhet över att hon är vid liv och har hälsan. Hon får stanna i sin känsla en stund innan vår vän fortsätter att berätta var hon befinner sig. Vår vän har också fått klartecken att ta med sig madam M till sin dotter men ändå med restriktioner kring vistelsens längd så hälsan fortfarande är bräcklig. Madam M vill träffa sin dotter så fort som möjligt och resan till henne bestäms genomföras inom några dagar då vi åkt hem till Sverige. Madam M visar med sina händer att hon vill vara fin då hon träffar sin dotter och pekar på den klädsel hon fått av vård- och stödcentret som är densamma som andra vårdtagare har. Hennes klädsel är trasig och det är viktigt för henne. Min fru tar in hennes vilja och påtalar flera gånger att madam M ska ha en ny klänning. Vår vän har kontakt med en bra sömmerska som till ett bra pris kan sy en fin klänning. Vi betalar för denna och resan till hennes dotter. Vi har också kläder med oss till hennes dotter samt en del andra saker så att madam M kan ta med sig något till henne. Under vår vistelse vid centret diskuterar vi också utifrån vår väns kontakter i Indien att det kanske skulle gå att hitta ett ekonomiskt stöd för att anlita medicinsk expertis från Indien som har erfarenheter av att genom kirurgi hantera svåra brännskador. Madam M visar också hur skadorna ser ut på hennes kropp förutom skadorna på ansikte och hals, och hon berättar också om de ställen där smärtan är som värst. Vi har vid det tillfället ingen bild över de kostnader som kan uppkomma genom att anlita utländsk expertis som då och då besöker landet för att genomföra operationer. Vår vän ges ansvaret att undersöka möjligheterna och återkommer efter några veckor med respons från det medicinska teamet i Indien och dess ansvarige.
Innan responsen meddelas får vi också information om mötet mellan madam M och hennes dotter. Vi får mängder av bilder som visar varma bilder på dem tillsammans, och med madam M i en vacker röd klänning. Efter många års ovisshet kring dotterns liv hade hon fått klarhet kring var hon befann sig, och att det fanns en framtid för henne. Den kvinna som vi sett kämpa en omöjlig kamp hade äntligen fått en befrielse. Vår vän arbetar också för att hon och hennes familj ska få komma till den miljö där mannens förra fru bor, och som också är mannens hemtrakter där han har sina rötter. Vår vän meddelar att mannen nu gått med på detta och att också han vill komma hem. De många samtalen och försöken hade gett resultat och mannen hade slutligen kommit till insikt om att denna lösning skulle ge både honom hans familj frid. Han visste att hans tid var utmätt och att hemtrakterna var den plats där han ville dö. Hur madam M ställde sig till detta, dvs att också mannen fortsatt skulle finnas i hennes liv vet vi inte.
Det går några månader, och vår vän hinner besöka Sverige för uppdrag att etablera samarbete kring glesbygdsmedicin och nya tekniska lösningar. Vi får en avstämning kring familjens situation, och vår vän vänder hem.
Några veckor senare får vi ett meddelande. Madam M har avlidit. Vi får meddelandet när vi sitter vid frukostbordet i vårt hem. Någon dödsorsak förmedlas inte, men det är inte svårt att förstå att de enorma umbäranden, orsakat av fattigdom och gigantiska ojämlikheter mellan människor, till slut hade brutit ner hennes resurser att upprätthålla och utveckla sitt liv.
Madam M dog 28 februari 2016 i en ålder av 38 år.
Vår vän deltar vid begravningen som hon beskrev som väldigt känslosam och som också vållade djup sorg hos henne genom den relation hon fått till madam M. Den var djup, stark och ömsesidig. Ett systerskap i själen.
Vår vän läser följande vid hennes begravning på vårt önskemål:
Dear Madam M
You are one of these strong women who have fought hard to cope with the hard realities of life, an impressive and beautiful woman.
Our family have been moved by you through the warmth in your eyes, the care you have showed to your children and the kindness you have showed us the times we met.
When we heard that you passed to the other side, our family became sad.
Our thoughts are with your children whom we sincerely whish have opportunities in their lives with experience of love and support for their development.
Thank you for allowing us to come into you and your family´s life. That has been a gift to us.
Rest in peace dear M and God Bless your family.
Warm regards,
Ingvar, Eva-Carin, Evelina and Moa from Sweden
*Berättelsen om madam M och hennes familj är sann. Av respekt för deras rätt till integritet har inga namn använts.