Två gånger under förra århundradet genomlevde miljontals människor världen över den destruktion som världskrig innebär. Massdödandet ägde rum på stora delar av jordklotet och i en omfattning som världen tidigare aldrig skådat. Fabriker och rationell planering användes för att avliva grupper av människor industriellt, och en av segrarmakterna visade också sin tekniska kapacitet och militära styrka genom att fälla atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki.

På ett ögonblick var städerna med dess myller av människor borta.

Mot bakgrund av denna verklighet hade det varit önskvärt att världens länder och folk också praktiserade de ord som uttalades i samband med andra världskrigets slut – aldrig mer – och som i inledningen av FNs stadgar normativt formulerades såsom en beslutsamhet om att rädda kommande släktled undan krigets gissel.

Vi vet att så inte blev fallet. Supermakternas intressen och interventioner i mängder av länder, de nya staternas smärtsamma tillblivelse präglad av rasistiska och koloniala erfarenheter och gränser, maktspel i olika former och ekonomiska intressen gjorde höga ideal och starka principer i folkrätt svåra att realisera. Arsenalerna av massförstörelsevapen ökade till nivåer som skulle garantera ödeläggelse i samband med användning, brutala krig fortsatte att vara en verklighet för allt för många, och oftast med civila som måltavlor. 

När kalla kriget tog slut genom bland annat en sjungande revolution i de Östeuropeiska länderna öppnades en dörr för en annan värld. Var kärnvapenhotet avvärjt? Kunde de monstruösa utgifterna för rustning nu användas till civila investeringar. Kunde demokratiska styrelseskick vinna mark till förfång för auktoritära regimer och militärjuntor?

Även om perioden efter kalla krigets slut bevittnade ett sjunkande antal väpnade konflikter, en ökning av antalet demokratier och resultat när det gäller social utveckling i form av ökning av barn som går i skola, minskning av den absoluta fattigdomen och förbättrad hälsovård i många länder (väsentliga framgångar med andra ord), visade sig återigen freden vara svårfångad.

Den triumfatoriska västvärlden, där någon till och med talade om historiens slut med en segrande liberalism, har fått se sin maktställning utmanad och ifrågasatt, och auktoritära regimer har gjort allt för att klamra sig fast vid sina positioner med repression för att beskära människors möjligheter att forma sina egna liv. Därtill har militariseringen fortsatt utifrån såväl geopolitiska som kommersiella bakgrunder. Dödens redskap, oavsett om de är tekniska eller organisatoriska, är idag tillgängliga för bruk över allt och med stora svårigheter att kontrollera – inte minst i ett sammanhang av sönderfallande stater och i en kultur som ger legitimitet åt storskaligt våld. För visst är det så – att vart vi än i världen är, så ges fortsatt stöd för en maskulinitet byggd på våld och styrka, och för en nationalism och gruppidentifikation som till syvende och sist ska försvaras med vapen? Populärkulturen och medias inriktning på våld och underhållning förstärker också en sådan kultur.

När vi betraktar samtidens utmaningar – i form av en Syrienkonflikt som internationaliserats, väldiga flyktingströmmar och en växande ultranationalism med rötter i fascism och nazism – och som också kan kopplas till terrorattacken mot USA 11 september, de långvariga krigen i Afghanistan och Irak, Israel-Palestina konflikten, den arabiska vårens förvandling från hopp till förtvivlan och IS/Daesh framväxt, så finns anledning att också anlägga historiska, strukturella, kulturella och ekonomiska perspektiv på denna tid och detta komplex av sammanhängande skeenden och fenomen.

Med den förankring som våldets kultur har i de flesta samhällen, och dess koppling till systemets starka aktörer (staternas hårda sida, kriminella och våldsbejakande grupper, kommersiella intressen som bygger sin vinst på teknik för våld och medias katastrof- och sensationsfokus) samt maskulinitet, så har det inte varit en fråga om världen någon gång kommer stå på randen till en ny kris i global skala, utan när så skulle ske.

Kanske är vi vid den punkten nu?

Arbetet för att överkomma denna kris, och som måste involvera en stor mängd aktörer världen över och mobilisera människor över kultur- och nationsgränser, behöver också ses i ljuset av behovet av att tackla den utvecklingskris som framför allt visar sig i snabb klimatförändring, utarmning och exploatering av fundamentala ekosystem och en enormt ojämn fördelning av materiella och icke-materiella resurser i de flesta länder, och som drivs av olika former av ohållbar expansion.

När världens ledare samlades i Addis Abeba, New York och Paris för att komma överens om finansiering av den nya globala utvecklingsagendan, de nya globala utvecklingsmålen och ett nytt klimatavtal, så visar det också hur sent merparten av dessa ledare erkänt sin roll för att möta dessa utmaningar, och det är ännu oklart om de kommer levererar det nödvändiga stödet för att implementera denna nya agenda. Vad vi med säkerhet kan säga är att de inte kommer att göra detta utan en stark mobilisering från civilsamhälle, granskande media, aktiv forskning och innovativa företag som tar hållbarhetsutmaningarna på allvar. De politiska ledarna har i stort sett, och med få undantag, varit ”sist på bollen” i dessa frågor, och detta inger inte förtroende. I bästa fall har de valts i allmänna och fria val, men alltför ofta, i auktoritära stater, betraktas också denna typ av frihet som grunden för oordning och kaos vilket i praktiken inneburit brutalitet när auktoritär makt utmanats.

Inte heller har det ingett förtroende hur Europeiska länder och ledare hanterat den flyktingkris som vi alla kan bevittna, eller hur den framväxande Jihadismen förståtts och behandlats av dem och andra eliter. Systematisk devalvering av asylrätten, upprepade bombmattor och drönarattacker över muslimska länder har inte förbättrat situationen eller mött människors behov av och rätt till skydd, stöd, dialog och förståelse.

Vad som ändå inger hopp är att det idag finns en betydligt större och utbredd medvetenhet om hur olika frågor hänger samman och att det idag finns en global utvecklingsagenda som kan vara startpunkten för ett utvecklat internationellt samarbete som också adresserar frågor kring fred, arbete mot korrupton, utveckling av rättstater och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, förutom andra identifierade frågor på denna agenda. För utan fred, hur ska jämlikhet, jämställdhet, rättvisa och hållbarhet skapas?

Vad som också inger hopp är den medmänsklighet som människor visat när flyktingarna eller andra utsatta grupper stått vid dörren. Vår samtid visar också på den storhet som kan finnas i människan, och som kan vara vår gemensamma räddning om den får spridning, djup och utvecklas över tid. Kombinerat med alla de erfarenheter och kamp för fred genom fredliga, icke-våldsliga, civila och politiska medel som historien ändå uppvisat över allt på vår jord så finns det chanser till en annan utveckling.

Låt oss satsa på detta gemensamma, och låt oss arbeta för att vi inte återigen ska bevittna en internationell våldsutveckling som kommer beskrivas som ett världskrig. Vi vet vad människor och mänskliga system är kapabla att göra i form av våld och plågande av människor, och det finns inte något som säger att världen inte återigen kan stå i brand, det vill säga på en nivå som till och med vida överstiger det våld som vi nu ser i Syrien, Irak och andra länder.

Vi behöver söka vägar bortom våldet för att utveckla fredens möjligheter, och vi behöver göra detta med uthållighet och beslutsamhet.

Det är allvar nu.

Ingvar Rönnbäck

2016-03-29